så det kan gå.

älskling, säger han sådär i förbifarten. som om det är självklart. mhm, svarar jag. hans efterföljande mening kan variera.
 
- vill du ha kaffe?
 
- frukosten är klar.
 
- du är fin.
 
jag har ju aldrig varit någons älskling sådär i självklarheten förut. det är rätt fint. och på lördag flyttar han hit. hem. det är rätt fint, det också.
 

well sorrow gets to heavy and joy it tends to hold you with the fear that it eventually departs

det kommer tillbaka ibland. mörkret, tystnaden. kanske är det tillochmed ständigt närvarande där någonstans inuti. kanske är det inneboende i mig och väntar på att kunna knuffa till mig och få mig att tappa fästet och störta neråt i en ond spiral. kanske bidar det sin tid. kanske finns det där varje gång någon inte svarar när jag ringer och inte hör av sig senare. kanske finns det där varje gång jag hamnar steget bakom eller framför de andra som går bredvid varandra på trottoaren. varje gång jag försöker räkna ut hur snabbt eller långsamt jag borde gå, hur stora eller små steg jag bör ta för att kunna komma i fas igen utan att det ska märkas. varje gång jag sitter inne en solig dag för att jag helt enkelt inte har något bättre för mig och varken vågar eller orkar störa någon med min existens. varje gång jag stör någon med ett sms ändå och inte får svar men ser på sociala medier att de är ute. varje gång sällskapet tystnar och jag klandrar mig själv. säkerligen hade de pratat om bara inte du var där, säger mörkret. du är helt enkelt inte bra nog.
 
så finns den rationella sidan. den som säger att jag inbillar mig och bara kommer ihåg de gånger dessa saker händer. den säger åt mig att jag lägger för stor vikt vid det. att jag helt enkelt hamnar framför de andra för att jag har ett snabbare steg rent naturligt. att det säkerligen finns en fullt förståelig anledning att jag inte fått svar på mina försök till kontakt och att det kommer förklaras nästa gång jag träffar personen i fråga.  att jag överdriver vikten av mitt eget inflytande på ett vardagligt samtal och att sällskapet antagligen tystnat även om jag inte var där. tystnad är en naturlig del av konversation, säger det rationella. det handlar inte om dig.
 
den rationella sidan och mörkret har skyttegravar på varsin sida.
 
trodde jag, i alla fall.
 
de slutar kriga mot varandra och vänder sina sikten mot mig. mörkret försöker skjuta ner mig. jag borde inte må såhär, det är bara hittepå i hjärnan, viskar det rationella. någonstans flätas de samman. du är helt enkelt inte bra nog, det handlar inte om dig. du överdriver hur viktig du är, du är ju ingenting. hur vågar du må dåligt över sådana petitesser. du har inte rätten att må dåligt över det här. du inbillar dig och det är töntigt att du lägger så mycket vikt vid såna fåniga detaljer.
 
och så går det inte längre skilja mörkret från det rationella.
 
och jag faller.
 
jag förlorar.
 

uppdatering

det tar trettiofem minuter att gå vägen från universitetet hem till mig. inte så himla länge tänker jag. speciellt inte när man räknar med att minst tio minuter en kvart av de minutrarna spenderas promenerande i ett soligt slottsskogen. förbi säldammen, där han och jag stod för drygt sju månader sen på den där första dejten som varade i nästan tolv timmar. genom grönområdet vid björngårdsvillan där åtaliga vår-sommar-sensommardagar har spenderats. förbi slottskogsvallen där vi såg håkan spela i juni förra året. det var ett bra välkommet hem efter fyra månader på irland. förbi blomsteraffären där gulliga gamla tanter arbetar och hjälper en att hitta växter som inte behöver vatten så ofta. extrapris på nästan allt, så ett par succulenter får följa med.
 
tänk vad många minnen man lyckats samla på sig. 
 
himlen har helt plötsligt återfått sin blå färg efter månader av olika nyanser av grått. på universitetet längtar vi tills körsbärsträden i allén framför annedalsseminariet knoppar ut. "den mest instagrammade bilden på hela året" skrattar någon, men det är ju så vackert. nu blir det sista året med körsbärsblommor för min del. på universitetet planeras det för c-uppsatser och jag och en klasskamrat ska skriva om hur kvinnan representeras i den populäraste samtida musiken. jag är inte helt säker på om mitt sinne kommer totalhaverera av besvikenhet och desperation eller inte. men just nu känns allting bra. sånär på att han åkte tillbaka till uppsala igår och jag måste sova ensam igen.
 
men annars.
annars är det fint.