jag vill bara känna mina hjärtslag
det finns texter som snurrar i mitt huvud som aldrig kommer ut. inte ordentligt. anteckningar finns sparade på mobilen från 01:25 en vardagsnatt. alarmet tycker att jag ska vakna knappt fem timmar senare.
ibland känns det som att tiden springer iväg. ibland känns det som att tiden istället försöker tävla i att ta så små steg som möjligtvis går. jag letar efter min egen puls bara för att vara säker på att jag hänger med. för att undersöka om mina hjärtslag slår med högre frekvens om tiden går fortare och om jag halkar efter när tiden istället väljer att ta myrsteg. nyckelordet här är letar. jag har alltid haft relativt svårt att känna min egen puls. som liten testade jag mormors blodtrycksmätare och den stötte på samma problem.
"mamma, jag har ingen puls."
som liten trodde jag att det betydde att jag inte skulle leva lika länge som andra. min minimala och svårhittade puls var för mig ett säkert tecken på att jag helt enkelt inte var menad att vara här. som liten trodde jag att det faktum att en blodtrycksmätare av vid närmare eftertanke säkerligen undermålig kvalitet sa att min puls inte fanns naturligtvis betydde att inte jag heller skulle finnas. så kan en också tänka när en är tio år.
en anteckning 23:14 listar låtar jag skulle vilja spelas på min begravning. den börjar med david bowies heroes av avslutas med antony and the johnsons bird gerhl.
nu har jag lärt mig ungefär var och hur jag ska lägga mina fingrar för att få känna frekvensen av mina hjärtslag. nyckelordet här är ungefär. ibland måste jag fortfarande leta. för att dubbelkolla att jag faktiskt finns.
det gör jag.