ohfridays

det kommer tillbaka ibland. mörkret, tystnaden. kanske är det tillochmed ständigt närvarande där någonstans inuti. kanske är det inneboende i mig och väntar på att kunna knuffa till mig och få mig att tappa fästet och störta neråt i en ond spiral. kanske bidar det sin tid. kanske finns det där varje gång någon inte svarar när jag ringer och inte hör av sig senare. kanske finns det där varje gång jag hamnar steget bakom eller framför de andra som går bredvid varandra på trottoaren. varje gång jag försöker räkna ut hur snabbt eller långsamt jag borde gå, hur stora eller små steg jag bör ta för att kunna komma i fas igen utan att det ska märkas. varje gång jag sitter inne en solig dag för att jag helt enkelt inte har något bättre för mig och varken vågar eller orkar störa någon med min existens. varje gång jag stör någon med ett sms ändå och inte får svar men ser på sociala medier att de är ute. varje gång sällskapet tystnar och jag klandrar mig själv. säkerligen hade de pratat om bara inte du var där, säger mörkret. du är helt enkelt inte bra nog.

 

så finns den rationella sidan. den som säger att jag inbillar mig och bara kommer ihåg de gånger dessa saker händer. den säger åt mig att jag lägger för stor vikt vid det. att jag helt enkelt hamnar framför de andra för att jag har ett snabbare steg rent naturligt. att det säkerligen finns en fullt förståelig anledning att jag inte fått svar på mina försök till kontakt och att det kommer förklaras nästa gång jag träffar personen i fråga.  att jag överdriver vikten av mitt eget inflytande på ett vardagligt samtal och att sällskapet antagligen tystnat även om jag inte var där. tystnad är en naturlig del av konversation, säger det rationella. det handlar inte om dig.

 

den rationella sidan och mörkret har skyttegravar på varsin sida.

 

trodde jag, i alla fall.

 

de slutar kriga mot varandra och vänder sina sikten mot mig. mörkret försöker skjuta ner mig. jag borde inte må såhär, det är bara hittepå i hjärnan, viskar det rationella. någonstans flätas de samman. du är helt enkelt inte bra nog, det handlar inte om dig. du överdriver hur viktig du är, du är ju ingenting. hur vågar du må dåligt över sådana petitesser. du har inte rätten att må dåligt över det här. du inbillar dig och det är töntigt att du lägger så mycket vikt vid såna fåniga detaljer.

 

och så går det inte längre skilja mörkret från det rationella.

 

och jag faller.

 

jag förlorar.